I sommar har jag varit med om att starta en bostadsrättsförening. Min fru och jag har köpt en lägenhet i ett nyrenoverat flerfamiljshus, ursprungligen byggt på 1950-talet. Huset har nio lägenheter och ligger i Fårösund på Gotland. Succesivt har huset fyllts med lägenhetsinnehavare. Den första flyttade in hösten 2015 och den sista i slutet på juni 2016. Till huset hör en gemensam trädgård med badbrygga och en yta för bilparkering. Trädgården hade förfallit under en lång följd av år. Bilparkeringen hade iordningsställts och inte fördelats på lägenhetsinnehavare. Fastigheten omgärdas på två sidor av liknande fastigheter. Åt det tredje hållet vetter en gata och åt det fjärde havet.

Min fru och jag är alltså med om att etablera bostadsrättsföreningen, vilket kan betraktas som att vi är delaktiga i skapandet av ett litet samhälle i befintliga större samhällen. Detta gör vi efter att under nästan fyrtio år ha innehaft ett fritidshus som ligger helt isolerat från grannar. Den fastigheten omgärdas av två skogs- och jordbruksfastigheter. På vår tidigare fritidsfastighet hade vi stor frihet. Jag kunde gå utan några kläder på kroppen när jag skulle ta mitt morgondopp i den närliggande lilla sjön. Vi kunde bygga garage och uthus på fastigheten utan att behöva fråga någon annan. Det enda vi behövde tillstånd till gällde avloppshantering.

Samtidigt som jag har varit med om att etablera en bostadsrättsförening har jag läst några böcker av den polskfödde sociologen Zygmunt Bauman¹. Det har jag gjort i avsikt att lära mig mer om politik för ett forskningsprojekt som jag håller på med och som handlar om lokal politik och kommuners arbete med sådan politik.

Individuell frihet och det lilla samhället

I sina böcker brottas Bauman med frågan hur den mänskliga friheten kan förenas med det sätt som världen fungerar och sköts. Han säger i inledningen på boken På spaning efter politiken (sid. 9-10) att den individuella friheten och samhällslivet logiskt sätt passar illa ihop, men att det inte är orimligt att få dem att fungera tillsammans. Det viktiga är att ”det finns ett enkelt sätt att översätta privata bekymmer till offentliga frågor och, omvänt, att urskilja och peka på offentliga frågor i privata bekymmer”.

Baumans tankar om individuell frihet i samhälleliga sammanhang är intressanta, tycker jag. Jag tänkte också då och då på dem när vi höll på att etablera vår bostadsrättsförening.

Inför vårt val av den nya boendeformen föreställde jag mig att jag skulle förlora en del av den frihet jag hade vant mig i vid vårt tidigare fritidshusboende. Jag mötte mina tankar om frihet och ofrihet med både spänning och nyfikenhet. Hur skulle jag uppleva livet i en bostadsrättsförening? Vad skulle vi stöta på för frihetsliga bekymmer och situationer?

Den första problematiken som jag stötte på gällde parkering.  I vårt tidigare ägda fritidshus hade frågan om var vi skulle ställa vår bil inte varit något problem. Vi kunde ställa den var som helst på vår mark. Under vår första tid som bostadsrättsinnehavare upplevde jag osäkerhet om var jag skulle parkera vår bil på föreningens gemensamma parkeringsyta. Det fanns ju inte fler platser än lägenhetsinnehavare. Vi bestämde vid ett möte då alla lägenhetsinnehavare var med att vi skulle ha en ordning med bestämda platser för respektive hushåll. Så blev fallet vilket innebar att min fru och jag inte kunde ställa vår bil var som helst utan bara på en bestämd plats. Man kan tänka att detta innebar en frihetsinskränkning, men så upplevde inte jag det. I stället tänkte jag att det var en frihet att veta att vi hade en plats som ingen annan kunde använda utan vårt medgivande samtidigt som vi i det lilla samhälle som vår förening utgör hade skapat en ordning som fungerade för alla i föreningen. Detta är måhända ett trivialt problem. Likväl utgör det ett exempel på hur individuell frihet och ett samhällsliv kan samexistera på ett väl fungerande sätt.

Andra exempel rör vår trädgård. Det fanns stora behov av att snygga till den. En bostadsrättsinnehavare tog med sig växter från det hus som hon skulle lämna och planterade dem vid vår gemensamma entré. Detta uppfattade några andra innehavare som att personen ifråga hade tagit sig lite väl stora friheter. Växterna var i och för sig fina, men man handlar inte så självsrådigt, sas det. En trädgårdsgrupp bildades sedermera och den tog fram idéer till förnyelse, men ansåg sig inte ha frihet att realisera dem förrän alla föreningsmedlemmar hade sagt sitt om idéerna. När så hade skett var både individerna i trädgårdsgruppen och övriga bostadsrättsinnehavare nöjda.

Det finns flera exempel på hur etablerande av regler för livet i bostadsrättsföreningens fastighet har påverkat föreningsmedlemmarna. Reglerna kan i förstone uppfattas som frihetshämmande, exempelvis att man ska informera andra innan man har en fest som kan pågå efter kl. 22 en vardagskväll, men föreningsregler kan också förstås som friheter, eftersom man som exempelvis gällande den nyssnämnda regeln slipper riskera att störa grannar eller få bannor för detta.

Frihetssträvande folkinitiativ och kommunledning

Längre fram i boken På spaning efter politiken (sid. 177-178.) resonerar Bauman om den liberala demokratin som han ser som ”ett försök att bevara den politiska statens effektivitet i rollen som fredsbevarare och medlare mellan olika gruppers eller individers intressen, samtidigt som den ger frihet åt grupper att bildas och individer att hävda sig och välja livsform”.

Den liberala demokratin försöker, säger han vidare, ”bevara handlingsfriheten för såväl staten som individerna och individernas sammanslutningar och samtidigt göra vars och ens frihet till ett villkor för andras frihet”.

Den här problematiken kan också ses som en fråga om svårigheter att förena gruppintressen med en kommuns prioriteringar i stort. Jag har i en kommunstudie hört berättelser om hur ett förslag om nedläggning av landsbygdsskolor i Vimmerby kommun skapade starka reaktioner i framför allt de aktuella orterna. Reaktionerna ledde till att initiativ togs vid orterna att göra en namninsamling med krav på folkomröstning. En sådan ordnades också. I den fick det alternativ som innebar bibehållande av skolorna en mycket tydlig majoritet (87 % av rösterna).

Den missnöjesprocess som så småningom resulterade i en folkomröstning, i vilken kommunledningens förslag förlorade, fick flera typer av konsekvenser. En typ handlar om personliga konsekvenser. Flera politiskt engagerade personer hoppade av sina uppdrag. En av dem blev sjukskriven. Både tjänstemän och politiker ”bombaderades” av e-post. ”Det var rena personangrepp och hot”, berättade en person. En annan sa: ”Jag tror aldrig att jag har varit så utsatt, hatad och påhoppad i hela mitt liv och då på sociala medier”. En annan typ av konsekvens handlar om tillit och då i flera avseende. Tilliten mellan företrädare för de politiska partierna fick sig en törn. ”Det blev mycket politiskt hat i samband med valet”, berättade således en person. Detta ansågs i sin tur ha spritt sig till medborgarna som inte ”riktigt har tillit till det politiska”.

En tredje typ av konsekvens var, som en person uttryckte det, ”att vi har fått starkare spänningar mellan olika delar av kommunen. I mindre samhällen säger folk att de i stan inte hjälper oss längre.” Personen ifråga ansåg att den här typen av spänningar fick ytterligare näring. Spänningarna hade funnits länge och de bottnar i en inställning att människor som bor utanför stan skall få allt som finns i stan.

Det refererade händelseförloppet betraktar jag som en kamp mellan å ena sidan några medborgargruppers vilja att behålla ”sina” landsbygdsskolor och å andra sidan kommunledningens prioritering av vilka besparingar som skulle göras utifrån kommunens besvärliga ekonomiska situation. Kampen möjliggjordes med hjälp av en folkomröstning i vilken ett folkinitiativinitierat alternativ ”vann” över den demokratiskt valda kommunledningens förslag. Detta fick flera besvärande konsekvenser som jag refererade ovan.

I sitt betänkande noterar 2014 års demokratiutredning att folkinitiativet (dvs. folkomröstningar) ”har skapat spänningar i den lokala demokratin”, vilket motiverar att det behöver skapas ”tydliga bestämmelser som rör initiativtagandet”. Samtidigt säger utredningen att det inte behöver göras några förändringar i folkinitiativets grundläggande principer. (SOU 2016:5, sid. 463).

Den 3 juli i år lyssnade jag på en krönika av författaren Göran Rosenberg i radioprogrammet God morgon världen på P1, en krönika i vilken han uttryckte tankar om folkomröstningar. ”Folkomröstningar är ett slag i magen på demokratin, i alla fall på det vi kallar representativ demokrati”, sa han. Den representativa demokratin är den enda demokrati vi känner som förmår förena makt med ansvar, sa han vidare. Så är inte fallet vid en folkomröstning, vid vilken folket vid en omröstning tilldelas makt som sedan inte följs av ansvarstagande. Krönikan framfördes mot bakgrund av folkomröstningen om EU-utträdet i Storbritannien. Hans krönika passar väl in på det jag hörde talas om i Vimmerby kommun.

Det är lite för enkelt att skylla den turbulens som uppstod i Vimmerby på användning av folkomröstningsinstrumentet. I grunden handlade det om att missnöjet med den politiska majoritetens förslag var så stort att grupper av medborgare tog sig friheten att protestera med hjälp av folkinitiativ. Missnöjet berodde, enligt min analys, på bristande öppenhet och delaktighet vid framtagandet av förslaget.

Individer och det civila samhället bryr sig inte längre om varandra

I den här texten diskuterar jag Zygmunt Baumans tankar om individuell frihet i det civila samhället. Jag har applicerat dem på mina upplevelser av att ha varit med om att etablera det samhälle som vår nystartade bostadsrättsförening utgör. Via mina exempel har jag visat att jag som bostadsrättsinnehavare kan uppleva frihet i föreningen. Det går alltså att förena frihet med reglerade samhällsordningar. Det viktiga är då, precis som Bauman säger, ”att det finns ett enkelt sätt att översätta privata bekymmer till offentliga frågor och, omvänt, att urskilja och peka på offentliga frågor i privata bekymmer”. Med mina ord handlar detta för det första om att individer – både enskilda personer och sammanslutningar av personer – behöver engagera sig i det allmännas bästa och därmed i andra individers frihetsmässiga förhållanden. För det andra behöver också det civila samhället engagera sig i samhälleliga angelägenheter och inte bara utgå från att ”om bara friheten respekteras så har innehållet i det allmännas bästa uttömts och staten är inte skyldig sina medborgare någonting” (På spaning efter politiken, sid. 178).

Om individer skall kunna engagera sig i andra angelägenheter än sina egna och om stat och kommun skall kunna bry sig om samhället i stort så behöver det finnas former som erbjuder öppenhet och delaktighet för individer och grupper av individer i samhällsskapandet. Det behöver också finnas tankar i stort (för mig kan de gärna ses som politik) uttalade av stat och kommun om hur ett samhälle skall fungera och om hur individers frihetsviljor skall hanteras. Detta tycker jag har fungerat i vår bostadsrättsförening. Men, så verkar inte ha varit fallet i den kommun som jag studerade.

NOTER

¹De böcker jag har läst är Vi vantrivs i det postmoderna, På spaning efter politiken och Samhälle under belägring. De publicerades i original 1997, 1999 respektive 2002. På svenska publicerades de på bokförlaget Daidalos 1998, 1999 respektive 2004.

²Den här studien kommer tillsammans med studier i några andra kommuner att resultera i en rapport med arbetstiteln Lokal politik och kommunledning. Rapporten kommer att publiceras av Centrum för kommunstrategsiska studier vid Linköpings universitet.