När jag i början av 1970-talet tog mina första steg i organiseringsvärlden fick jag först lära mig uppträda som organisationsexpert, dvs. som en person som förväntades veta hur verksamheter skall organiseras. Vid den här tiden kom ett tänkande från USA till Sverige som kallades Organizational Development (OD) och som på svenska benämndes organisationsutveckling (OU). Tänkandet sågs som ett alternativ till det gängse tänkandet bland organisationsutredare som såg som sin uppgift att vara just experter på organisationsstrukturfrågor. I debatten sågs alternativen enkelt uttryck som en fråga om struktur respektive process. I OU-världen var det frågor om organisationers utveckling som var viktiga. De av oss som ansåg oss vara verksamma som organisationskonsulter såg oss ofta antingen som expertkonsulter eller som processkonsulter.

Det skrevs en del om OD och OU. Jag minns att vi läste och diskuterade böcker och skrifter av exempelvis Edgar Schein1, Chris Argyris & Donald Schön2 och Wendel French3 & Cecil Bell. Centralt i tänkandet bakom OU var att använda demokratiska och humanistiska värderingar vid organisatoriskt utvecklingsarbete. Ambitionen var också att stärka människors effektivitet och självstyre i arbetet. Det senare betonades i en rörelse som kom att kallas Aktionsforskning, som, enligt min förståelse, för det första förenar vetenskapligt kunskapsbyggande med praktiskt förändringsarbete. För det andra fanns det också en medveten ambition att främja arbetsvillkoren för de anställda. I slutet på 1960- och början på 1970-talet bedrevs ett intensivt utvecklingsarbete inom det arbetsorganisatoriska området i Sverige, i vilket SAF, LO och TCO var inblandade. Det gjordes försök med självstyrande grupper, minns jag. Det här var vid en tid då det fanns tankar om att från politiskt håll demokratisera arbetslivet, vilket i slutet på 1970-talet ledde till lagstiftning vad gäller bland annat medbestämmande och arbetsmiljö.

Organisationer lever

Man kan i efterhand säga mycket om OU och mycket har också skrivits. Det finns ett inslag som för mig har stannat kvar i mitt tänkande och det är att betrakta organisationer som dynamiska företeelser. I OU-sammanhang var det självklart att tala om organisatoriskt utvecklingsarbete och om organiseringsprocesser och processkonsultation. Samtidigt var det och är det fortfarande viktigt att uppmärksamma strukturfrågor.

Att se organisationer både som struktur och som process är viktigt vid såväl faktisk organisering av verksamheter som vid undervisning och forskning. Framväxten av nyinstitutionell teori med sitt sätt att tänka om organisationer som institutioner som uppstår, förändras och försvinner tar fasta på tidsdimensionen vid betraktande av organisationer4.

De här tankarna leder mig in på en nyss avslutad studie av ett organisatoriskt utvecklingsarbete, i vilket jag hade tillfälle att uppmärksamma ett händelseförlopp i en kommun under fem år5. Studien bestod i årliga regelbundet återkommande intervjuer med i stort sett samma tjugo personer varje gång. Personerna innehade olika typer av ledande positioner i kommunen. Grundfrågorna var samma två vid varje tillfälle: Hur fungerar det att realisera lokal politik med hjälp av ett lokalt ledningssystem? Hur handskas lokala politiker med arbetet med att realisera politik med hjälp av ledningssystemet? Frågorna applicerades på olika ledningsförhållanden.

Det här var ett sätt att fånga människors berättelser i nutid av tänkande och handlande relaterat till de förhållanden som jag var intresserad av. Det var också ett sätt att fånga berättelser om ledningsförhållanden som förändrades över tid. Det som gjordes i studien kan karaktäriseras som att forska i realtid över längre tid. Min ursprungliga tanke var att följa händelseförloppet vid tre tillfällen; våren 2011, våren 2012 och hösten 2012. När jag hade gjort den andra studien våren 2012 var min nyfikenhet på vad som skulle komma att hända så stor att studien utvidgades till att så småningom innefatta hela mandatperioden.

Möjligheter

Det här sättet visade sig skapa flera möjligheter.

För det första skapade det en möjlighet att öppet och nyfiket utforska det jag intresserade mig för, i vilket ingick att vara beredd på att ta hand om oväntade iakttagelser. Vid ett tillfälle när jag höll på med mina intervjuer upplevde jag att jag var ute på en upptäcktsresa. Min känsla bottnade i att jag överaskades av oväntade berättelser, som jag inte bara kunde ta till mig utan också använda vid min fortsatta resa, dvs. vid kommande intervjuer. Jag erinrade mig då ett metaforpar från den tid då jag var doktorand. Den ena metaforen var att se ”forskaren som resenär” och den andra att betrakta ”forskaren som en malmletare”. När jag tittade närmare på det jag mindes så kom det från en bok6 om forskningsintervjuer och där malmletarmetaforen används som ett förhållningssätt som innebär att söka efter en bestämd kunskap, medan resenärmetaforen avser ett förhållningssätt som innebär att låta sig överaskas av oförutsedd kunskap utifrån en ambition att öppet söka sig fram i okända miljöer och utan karta.

Metaforerna representerar skilda syn på kunskap, där malmletarmetaforen är utryck för en syn på kunskap som något givet och från människan fristående, medan resemetaforen ser kunskap som något som finns i människans livsvärld och som därigenom är relaterat till människan. Den senare kunskapssynen använder jag mig av som samhällsvetare. Den studie som jag har varit med om har gjort det möjligt att komma nära människor, eftersom jag fick möjlighet att samtala med i stort sett samma människor varje år. På så sätt utvecklades förtroendefulla relationer i vilket ingick att få del av de intervjuades tänkande och hur det förändrades utifrån det de hade varit med om i sina respektive livsvärldar såsom varande ledande aktörer i kommunen.

Den valda ansatsen kom att innebära att var och en av de årsvisa omgångarna med intervjuer och dokumentstudier påverkades av det jag hade sett vid tidigare gjorda nedslag. På så sätt kom hela studien att planeras successivt, vilket i sig var spännande och blev en viktig del av upptäcktsresandet.

I efterhand kan jag sammantaget säga att det valda angreppssättet medförde att jag kunde se hur kommunens ledningsordning förändrades över tid. Det hade jag inte kunnat göra på kortare tid. Jag kunde också få inblickar i hur arbete med att över tid omsätta partivisa valmanifest till majoritetspolitik förändrades från ett val till ett annat.

En andra möjlighet var att mina årliga iakttagelser och reflektioner kunde tas om hand bland människor i den studerade organisationen. Denna möjlighet betingades av att jag varje år sammanställde det jag fick höra vid gjorda intervjuer och tog del av i form av skriftliga dokument. Det gjorde jag för att teckna ner mina iakttagelser och reflektioner när de i tiden var nära de händelser som jag intresserade mig för. Min första årsvisa sammanställning delgav jag den person som var min kontaktperson, vilken i sin tur delgav den till den beredning till kommunfullmäktige som på fullmäktiges uppdrag hade i uppdrag att följa arbetet med hur olika ledande organ i kommunen arbetade med det ledningssystem som kommunen tog i bruk 2011. Denna ordning kom sedan att upprepas vid kommande tillfällen. Jag kunde notera att kommunen använde sig av mitt material för att förändra delar av sitt ledningssystem.

På så sätt kom den gjorda forskningen till användning under arbetets gång. Detta skedde utan att det vare sig fanns en önskan från kommunen eller en ambition från min sida att med hjälp av studien medverka till utveckling av kommunens ledningsarbete. Med andra ord stod jag fri i mitt forskningsarbete samtidigt som kommunen stod fri i sitt arbete med att sköta sitt ledningsutvecklingsarbete. Detta är en ordning som tilltalar mig vid samverkan mellan praktik och forskning.

En viktig förutsättning för att kunna tillvarata de här båda möjligheterna är att samhällsvetenskaplig forskning kan få ta tid. Det måste finnas tålamod och uthållighet och då inte bara hos forskare utan också och kanske framför allt hos forskningsfinansiärer. Under den tjugoåriga period som jag har befunnit mig i vetenskapssamhället tycker jag mig ha sett en utveckling som har minskat möjligheterna till uthållighet. Min upplevelse är att detta bottnar i två omständigheter. Den ena är att samhällsvetenskaplig forskning har blivit allt mer styrd av ambitioner att nå bestämda önskvärda resultat. Malmletarmetaforen verkar dominera som ett ideal. Den andra omständigheten är att forskning – liksom mycket annat i vår tillvaro – verkar ha blivit allt kortsiktigare med krav på snabba resultat.

Till min glädje noterar jag att Vetenskapsrådet i sin rapport Vägval för framtidens forskningssystem7 säger att man avser att satsa mer på fri forskning och forskarinitierad forskning genom att omfördela medel till det så kallade fria projektbidraget samtidigt som man argumenterar för att ytterligare medel tillförs från regeringen med sådana ambitioner.

NOTER

1Schein, E. H. (1969) Process Consultation: It’s Role in Organization Development. Reading, MA: Addison-Wesley.
2 Argyris, C. & Schön, D. A. (1974) Theory in Practice: Increasing Professional Effectiveness. San Francisco: Jossey Bass
3 French, W. L. & Bell, C. H. (1978) Organization Development – behavioral science interventions for organization improvement. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice Hall.
4 Om detta kan man läsa i ett bokkapitel: Czarniawska, Barbara (2008) How to Misuse Institutions and Get Away with it: Some reflections on Institutional Theory(ies). In Greenwood RoyStone, Christine Oliver, Kerstin Sahlin & Roy Suddaby (red.): The SAGE Handbook organizational Institutionalism. London: Sage. En annan bok som behandlar ämnet är: Eriksson-Zetterkvist, Ulla (2009) Institutionell teori – idéer, moden, förändring. Malmö: Liber.
5 Studien har publicerats i boken Kommunledning, lokal politik och demokrati och är utgiven på Nya Doxa.
6 Boken heter Den kvalitativa forskningsintervjun och skrevs av Steinar Kvale. Den utgåva som jag använde mig av gavs ut 1997 på Studentlitteratur. I boken diskuteras forskaren som intervjuare som agerar som malmletare respektive som resenär.
7 Rapporten publicerades i september 2015 och utgör ett underlag för en bred diskussion om forskningens betydelse och hur den bäst bedrivs och finansieras. Den utgör också ett inspel till den kommande forskningspolitiska propositionen.