1965 tog jag studenten. Ett lyckligt ögonblick i livet.
Efter det att jag hade tagit studenten i Sandviken och gjort militärtjänsten i Östersund började jag läsa i Uppsala 1966. Här kan jag inte låta bli att göra en reflektion.
I boken Slaggsten och Syren – en bok om Sandviken skriven av tre sandvikenkännare (Gösta Sandin, Stig Sjödin och Stig Skogsberg, 1985) – berättar Gösta Sandin i ett kapitel med rubriken Den stora omflyttningen om vad som hände befolkningsmässigt i Sandviken på 1960-talet. Vid början på 1960-talet gick 15-16 % av sextonåringarna vidare till gymnasiala utbildningar, enligt Sandin. Vid årtiondets slut var siffran drygt 85 %. Det är alltså en anmärkningsvärd stor förändring på kort tid. När jag 1962 tog realexamen var vi fyra personer (och dessutom bara killar) av klassens trettio elever som påbörjade gymnasial utbildning. Det motsvarar cirka 13 %. Vid den tiden var suget efter arbetskraft stort i Sandvikens Jernverk precis som i Sverige i stort. För oss som då hade tagit realen var det hur lätt som helst att få jobb i verket. Tjejer behövdes på kontoret och killar i verkstäderna.
I sin artikel pekar Gösta Sandin, som hade ledande kommunala befattningar under 1950-, 1960- och 1970-talen bland annat som kommunalråd, att när ungdomarna från 1960-talets slut väl började läsa på gymnasium så lämnade de ofta Sandviken, bland annat på grund av dess ensidiga arbetsmarknad knuten till järnverket. När de väl hade lämnat staden så återkom de ofta inte, eftersom många av dem hade grunda rötter i det förhållandevis unga Sandviken. Detta skapade svårigheter för de lokala näringarna att få tag i ungdomar, skriver Sandin. Jag är en av dem som inte återvände och mina rötter i Sandviken är grunda. Min far kom från Västergötland och min mor från Gävle.
När jag tar del av Gösta Sandins iakttagelser tänker jag för det första på min realskoleklass. Vi hade en träff 2012 med anledning av att det då var femtio år sedan vi tog examen. Jag noterade att av oss fyra som gick vidare till gymnasiestudier var det endast jag som läste vidare på universitet. Jag noterade också att ungefär hälften av oss bor i Sandviken eller dess närhet femtio år efter att vi tog realexamen. I sin artikel berättar Gösta Sandin att 40 % av de ungdomar som 1968 gick ut motsvarigheten till realexamen lämnade Sandviken. För det andra tänker jag på det ungdomsgäng på cirka tio grabbar som jag ingick i under min uppväxt. Vi läste alla vidare på gymnasiet. En av oss återvände till Sandviken efter universitetsstudier.
När jag hade tagit studenten ville jag bli civilingenjör. Det skulle man ju bli i Sandviken. Jag ville bli väg- och vattenbyggnadsingenjör, eftersom jag hade arbetat med asfalts- och andra vägbyggnadsarbeten under mina sommarlov. Men, jag hade inte tillräckligt fina betyg för att komma in på den linjen på den tekniska högskolan. Därför bestämde jag mig för att läsa matematik med vars hjälp jag skulle kunna komplettera mitt studentbetyg och förhoppningsvis komma in på väg- och vattenbyggnadslinjen. Matematik var ju dessutom mitt favoritämne i skolan.
Efter ett års matematikstudier ville jag inte längre bli civilingenjör. Jag trivdes bra i Uppsala och med de studiemässiga friheter som fanns vid universitet. Ett ämne som vid denna tid började göra sitt inträde på universitet var informationsbehandling med hjälp av datamaskiner som datorer då kallades för. Automatisk databehandling (ADB) kallades ämnet ofta. Det lockade mig och jag valde en inriktning som hette Informationsbehandling med särskild inriktning mot numerisk analys. Det var ett ämne i vilket man fick lära sig att handskas med stora datamängder med hjälp av formler av olika slag.
När jag hade läst informationsbehandling och numerisk analys ett år tyckte jag inte längre att det var roligt och framför allt då inte det som handlade om numerisk analys. Då är jag framme vid det i vissa sammanahang mytomspunna året 1968. Jag hade redan under min gymnasietid blivit intresserad av samhällsfrågor och intresset växte under mina år i Uppsala. Mitt studieintresse drogs alltså åt detta håll och jag inbillade mig att jag skulle få glädje av att läsa företagsekonomi. Så gjorde jag också under tre terminer och den del som framför allt intresserade mig handlade om organisationsfrågor.
På detta sätt tog jag en filosofie kandidatexamen och gav mig ut i arbetslivet. Efter cirka tjugofem år återvände jag sedan till universitetsvärlden och forskarutbildade mig.
Läs även
